Havsförsurning och min nya bil

Kerstin Johannesson, professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet, reflekterar över försurningsfrågans utveckling och det egna behovet av en ny bil.

Den gamla Audin är rostig, fyrhjulsdrift och dragkrok behövs inte längre då dotterns tonårshästar nu är avyttrade. Dags att byta bil, men kan man som marinbiolog och forskare med gott samvete överhuvudtaget köra omkring i en bil som bidrar till havens försurning? Svaret är enkelt: Nej. Nästa bil måste bli en elbil. Det finns inget annat trovärdigt alternativ utom ingen bil alls.

På 1970-talet uppmärksammade svenska forskare att näringsfattiga sjöar i Sverige snabbt blev allt surare. Det handlade om luftnedfall av svavel som reagerade med vattnet och bildade svavelsyra. Denna gång reagerade politikerna ovanligt snabbt. Det blev starka politiska påstötningar på omgivande länder (framförallt England) som stod för mycket av luftutsläppen och svavelhalten minskade. Trots en snabb reaktion blev konsekvenserna förödande för många sjöar som i stort sett tömdes på fisk och kräftdjur. Fortfarande idag kalkas sjöar för att mildra effekterna av för höga svaveldioxidhalter i luften för mer än 40 år sedan!

Tänk samma scenario igen. Men byt ut några sydsvenska sjöar till alla våra världshav, och byt ut decennier till millenier. Det handlar om havsförsurning. De försurade sjöarna tömdes på fisk och kräftdjur hur kommer haven att klara detta?

Även om haven aldrig kommer bli så sura som sjöarna blev på 1970-talet så mycket olja och kol finns inte så är det nu dramatiska förändringar på gång. Den försurning som skett går redan att mäta utan problem. När jag var marinbiologistudent på 70-talet mätte vi inte ens pH i havet för det var så stabilt att det inte var någon idé, sa professorerna. Idag är det annorlunda. Alla marinbiologer mäter pH. Och jag ska köpa en elbil. Det finns inget annat alternativ.

Kerstin Johannesson, professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet

Copyright © 2018 Stockholms Stad & Vattenfall AB